Paniken

Stressen och paniken jag känner just nu över plugget är utom dess liknelse. Idag var jag nära att på riktigt bara skita i allt. Bara ge upp. Ringde till och med plugget och snackade om vad det fanns för möjligheter. Men tack och lov så var R hemma och tack vare han så fick jag tillbaka min fokus. 

What a mess. Det som hindrar mig i att försöka och det som får mig att bli så rädd att jag känner mig illamående är ju rädslan för att misslyckas. Jag klarar inte att facea att jag kanske misslyckas. För tänk om. Tänk om jag nu har pluggat och satsat i tre års tid och så skiter det sig i slutet ändå och så får jag bara en 3:a? 

Engelska systemet är så att en first är högsta betyg, en 2:1 är näst bäst, 2:2 är ok, och sen 3 då har man precis kvalat in så att man klarade kursen fast utan större bravur. Typ. När man letar efter jobb (i alla fall inom psykologi och liknande) så kräver dom att man ska ha 2:1 eller en first för att ens söka jobbet. Samma om man vill söka till en Masters/PHD utbildning. 

Så pressen är total att få nåt över 2:1 gränsen. Hittills ligger jag väl på en 2:1, men om jag fuckar ur totalt på mina tentor så kan det ju gå käpprätt åt helvete. 

Ah. Stress.