Ah. Så idag var dagen då allt gick snett. Kanske skulle jag kunna skylla på att det är måndag men jag tror snarare att det är för att det bara är tio dagar kvar tills arbetet ska vara färdigt och inlämnat.
Så idag var dagen då allt som jag hade planerat flög ut genom förnstret. Säger man så på svenska? Eller än det nåt svengelskt uttryck jag precis drog till med? Äh...
Hade planerat att hålla mig lugn. Funkade inte. Hålla stressnivåerna borta? Funkade inte. Träna?`Blev inte så. Alldeles för upptagen med att stressa. Skriva färdigt mitt arbete? Nej. Nej. Vilket skämt. Åka ner till London över dagen för att kramas med Syrran och Nasse plus två kompisar som är här från sverige? Inte ens i närheten att ta mig till tågstationen.
Nej. Jag tror att jag håller på att förlora förståndet. Så många tankar som flyger genom min skalle och inte en enda är en vettig en. Jag håller på att bli galen. Och det där med att känna sig nere? Det går inte bort. Jag bara bölar och bölar. Det är ju stressen som sipprar ur genom tårkanalerna istället för att stanna i kroppen och totti förstöra mitt innanbörde med allt det där kortisonet.
Har till och med börjat få dom där vidriga smärtorna i bröstet igen. Kommer som ett brev på posten så fort stressen sätter igång.
Ja, ni hör ju. Det är inte bra ställt här.
No comments:
Post a Comment