Nästa vecka är det ett år sen min lillkusse Sebbe förvann från oss. Kan inte förstå att det har gått så fort, eller att det förtfarande känns lika fruktansvärt nu som det gjorde då. Eller, det är värre nu. Då forstod jag inte. Kunde inte förstå. Låter så klyshigt att säga det här för det är nåt alla alltid säger när nån går bort. Men han var en utav de absolut finaste människor jag nånsin har träffat och lyckan över att han fanns i mitt liv och alla fina minnen är det som jag håller mig fast vid. Eller han kommer aldrig (så länge mitt minne inte sviker mig) att försvinna från mitt liv. Minnerna av honom kommer alltid finnas med mig. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Inte en dag.
För snart ett år sen så åkte jag ner till Lisa i London för att hänga lite. Kvällen som han dog så satt vi lyckligt ovetandes och åt tapas på nån Spansk restaurang. Innan vi gick ut den kvällen så spelade Lisa en låt för mig för första gången och på grund av det så kommer jag alltid att tänka på Sebbe när jag hör den låten. Den är underbar men det finns så mycket sorg associerat med den också.
I remember thinking this would never end
Even when you're gone your eyes running through my head
You're stuck in my mind
all the time
No comments:
Post a Comment