Alltså. Nu har jag ju fyllt 27 bast. Jag har alltså tre år kvar till 30. Mid-life. Inte ung längre. Time att köpa sig anti-rynk cremer (fast det har jag gjort sen jag var 25). Svårare att reproducera, skaffa barn. Inte fresh på arbetsmarknaden längre.
Ja allt sånt där negativt. Allt sånt där som skrämmer skiten ur mej.
Så fort jag nåmner detta till många (speciellt R) så får jag bara höra att jag nojjar mej i onödan, att det inte är så farligt. Att åldern bara är en siffra. Bla bla bla osv.
Igår kom jag på vad det är som är så fruktansvärt hemskt med att bli äldre (förutom allt som jag nämt här ovan). Jo, jag och R skypade med hans polare John som bor i Sydney sedan tre år tillbaka. Han har en unge på 8 månader så vi satt och gullade med honom genom iphonen, mycket trevligt. Sjukt gullig kid! Anyway, till saken. Vi sitter och försöker snacka ihop oss om när det vore bäst för oss att komma dit. Årstider, jobb, när dom är där osv... Då säger John : Yeah, but you know until you're 31 you can come here on a working holiday visa.
Tyngden i magen spred sig. Jag insåg att det är ju för fan bara 4 år kvar! Hur i helvete ska jag hinna med det? Nu är jag ju så förbannat stadgad att det skulle ju bli en helvetes massa ruckande om det nånsin skulle funka. Fan fan fan fan fan.
Det är därför jag hatar att bli äldre. Det finns plötsligt en tidsram för allt.
No comments:
Post a Comment